Detta är något som jag känner att jag återkommer till ofta.

Det började långt nere på botten hos en psykolog och sedan har jag sakta men säkert klättarat uppåt, det är klart att jag har ramlat ner några steg då och då.

Jag är inte klar ännu, men jag är iallafall medveten om det, och nu är jag så pass medveten om det att jag kommer att göra stora beslut där detta är det främsta argumentet.

För 2 veckor sedan mötte jag en av mina kollegor på stan och det blev så att vi började prata ”på riktigt”. Våra vägar har korsats flera gånger innan, men vi har inte riktigt vågat ta i varandra då.

Det som slog mig som en rak höger var när hon sa att hon prioriterar sig själv och sätter sig själv i första rummet. Jag kände när jag stod och pratade med henne att detta samtalet kommer påverka mig framöver.

Nu i veckan var jag tvungen att venitilera lite med en chef som inte är min chef, och svaret jag fick var:

Du ansvarar bara till dig själv och vad som får dig att må bra.

Ja det är ju det där med att sätta sig själv först …….

Mmmmm man hör ju ofta på det sättet som du diskuterar att detta inte är något som du gör så ofta.

Jag vet vad jag ska göra, jag har kommit lång väg för att kunna se detta, men nu kommer det som är 1000 gånger svårare….

Att stå upp för sig själv, att stå på sig, inte för någon annan utan bara för mig….. nu skrev jag bara mig helt omedvetet, men jag är ju inte BARA mig, jag är ju den enda mig som finns…..

Djupt inne i mig så sitter det att det är fult att älska sig själv, man ska alltid tänka på alla andra först.
Jag ser mer och mer att mitt yrkesval har spätt på detta, service yrke där man gör allt för att gästen ska bli nöjd och det är det enda som räknas. Nu kan jag se hur det i vissa lägen gör att jag slår knut för mig själv, inte på mig själv utan jag slår knut på min väg framåt när jag servar alla andra.

Inser mer och mer djupet i vissa av de bilder som jag bär med mig och som blir viktiga när man minst anar det.

rosie 2

WE CAN DO IT…. nope… I CAN DO IT!!